Klassisk Ljusreklam
Klassisk ljusreklam är modernitetens mest lysande kulturarv. Utan neonljus och annan ljusreklam hade 1900-talets kvällsmiljöer upplevts annorlunda, stadsbilden blivit en annan och många samhällen, stora som små, mer liknat landsbygdens mörker än ljust moderna centrum. I Sverige tändes de första neonskyltarna 1924. 1930-talet blev sedan ljusreklamens genombrottstid. Det var då arkitekterna började infoga elektriskt lysande linjer och bårder av ljusskyltar på husfasaderna. Kort sagt – ljusarkitektur. Allt detta är länge sedan. Sedan länge försvinner ljusskyltar efterhand, men några av de främsta har en sådan kvalitet att de borde räknas till kulturarvet. Trots det är det fortfarande så att klassisk ljusreklam faller utanför all lagstiftning som rör kulturarvet. Det gäller också Sveriges äldsta bevarade ljusreklam, Stomatol i Stockholm, som tändes så tidigt som 1909 med glödlampor. För att öka intresset för klassisk ljusreklam och få myndigheter som Riksantikvarieämbetet och andra att agera, tog jag 1997 initiativet till Stadsljusgruppen i Stockholm som 1997–1999 utsåg vinnare av utmärkelsen Lysande skylt, ett pris till ägare av klassisk ljusreklam med uppmaningen att vårda kulturarvet. År 2011 återuppstod Lysande skylt. Läs mer om detta i den pressrelease som skickades ut i oktober 2011, då Tuloskylten blev årets vinnare av Lysande skylt. Vinnare av Lysande skylt 2011–2017 2011 Tulo vid S:t Eriksgatan | Tulo är en omistlig ljuspunkt i Stockholm, en animerad lekfullhet med smakfullt trillande tabletter, till glädje sedan mer än femtio år. Foto Göran H Fredriksson 2011. |