Ut ur mörkret är en film om belysning och ljus. Den tar oss med på en resa i historien, bortom den elektriska glödlampans 1900-tal och tillbaka till tiden före 1860-talet. Då fanns inte ens fotogenlampor. Det är länge sen, men inte längre tillbaka än att Selma Lagerlöf redan lärt sig gå och August Strindberg närapå blivit tonåring.

Före 1860-talet lyste i hemmen talgljus, vaxljus, oljelampor, lysstickor eller elden i den öppna spisen. I det ljuset tedde sig dygnets mörka timmar ofta som ett dunkel, även när belysningen var tänd.

Tack vare några konstnärers bilder från den tiden och Märta Helena Reenstiernas innehållsrika dagbok, som hon skrev ute på herrgården Årsta strax söder om Stockholm, blev det möjligt att i Ut ur mörkret gestalta både vardag och fest. Hur var det att leva då?

Idé, research och manus har gjorts av Jan Garnert, för regi och produktion svarar Göran Gunér/Athenafilm. För foto, redigering och ljud står Inu Enescu/Zooropa Production. Filmen är gjord för projektet Ljusår vid Stockholms stadsmuseum, i samarbete med Kulturen, Skansen och Konstsamlingarna vid Stockholms universitet.

Filmen finns som dvd och kan beställas från Athenafilm
www.athenafilm.se

I Ut ur mörkret leder fyra vägvisare resan tillbaka till gamla tiders ljuskultur. Det är först och främst herrgårdsfrun Märta Helena Reenstierna med sin dagbok. Vägvisare är också Pehr Hilleström, Kilian Zoll och Alexander Lauréus, alla tre konstnärer.

Deras tid på jorden utspelar sig helt och hållet i talgljusens, vaxljusens och eldens tidevarv. Zoll är yngst i sällskapet och den som lever längst fram i tiden, han dör först 1860. Det är samma år som den första skeppslasten fotogen från USA lossas i Göteborgs hamn. Därmed blev all äldre belysning kulturhistoria.

Märta Helena Reenstiernas dagbok löper som en röd tråd genom Ut ur mörkret. Dagboken, skriven mellan 1793 och 1839, är en rikedom att ösa ur. Märta Helena Reenstiernas anteckningar ger dag för dag kunskap och närhet till vardagslivet, tidsandan och atmosfären i ett förgånget Sverige och en svunnen tid.

I hennes livstid lästes dagboken kanske enbart av Märta Helena Reenstierna själv. Idag talar hon till oss genom sin dagbok - så här var det att leva då.

Dagboken berättar år för år åtskilligt om belysning, kvällsvanor och ljuskultur. En återkommande händelse efter höstslakten varje år var de dagar då ljusen stöptes på Årsta gård. Där hade man gott om talgljus, men i alla de små gårdarna, torpen och statarlängorna sågs talgljus som en dyrbarhet och de tändes sällan annat än vid högtider.

Klicka på dagboken för att läsa.

Då det förr i tiden skulle bli fest tände man ljus överallt. I alla sammanhang där lyx skulle manifesteras, festen bli lysande eller högtiden ståtlig brann mängder av talgljus eller vaxljus.

Om Märta Helena Reenstierna varit närvarande vid ett tillfälle som detta, vid en dans i det slags salong som Alexander Lauréus målade 1814, hade hon kommenterat åtminstone tre saker. Först och främst – vilka var där? Och vad bjöds det på? Hon skulle också kommenterat belysningen.

Lauréus bild är komponerad på ett vis som en modern konstnär knappast hade föredragit. Lauréus låter belysningen få hela övre halvan av målarduken, medan det som tilldrar sig på golvet bara ges hälften av utrymmet. På Lauréus tid var det självklart att göra så. Belysningen måste framhävas och beundras.

Alexander Lauréus målning Dansen, 1814, tillhör Konstsamlingarna vid Stockholms universitet.

Utan många och ur belysningssynvinkel trovärdiga bilder från 1700-talet eller tidigt 1800-tal hade det inte gått att göra filmen Ut ur mörkret. Ett intensivt studium av flera hundra teckningar, målningar och andra konstverk är i själva verket förutsättningen för filmen.

Den forskningsresan i en äldre tids bildvärld kan närmast beskrivas som ett virtuellt, etnologiskt fältarbete i konsthistorien. Kulturhistoria förutsätter intensivast möjliga närvaro i den värld som forskaren vill försöka se och uppdaga, tolka och förstå.

I Ut ur mörkret är Pehr Hilleström en centralgestalt, tack vare sina många kvällsbilder. En av hans målningar gav han den långa titeln ”En som tvättar vid ljus och en annan som hänger upp kläder skymmer för ljuset med ett lakan”.

I filmmanuset beskrivs bilden så här:
Här tvättar kökspigorna. Ett lakan hängs på tork och skymmer talgljuset. En av pigorna ser vi som mörk skugga bakom lakanet. I spisen brinner elden. Bakom dem står dörren på glänt, rummet där innanför ligger mörkt. Där inne befinner sig ingen just nu. Tomma rum är mörka rum. Just därför behöver man alltid ha en ljusstake eller lykta till hands, strategiskt utplacerad i närheten av eld som redan brinner. Tändstickor finns inte.